Vad är bäst? En 6åring som håller på att växa ur sin egen kropp,
och har mer eller mindre svårt att tygla koordinationen av armar och ben?
Eller en obstinat 3åring som testar gränser till max bara för att få bestämma själv?
Ibland känns det som att jag förtränger mina tankar kring hur jag absolut inte skulle göra som blivande förälder. För att istället njuta av stunden av lugn och ro.
Alla sätt är faktiskt bra, utom de dåliga!
